och vi pratar och pratar och pratar

om vår framtid om våra bekymmer och mina tårar e inte så många mitt lugn bättre mitt hjärta lättare där uti för vi ska inte stressa vi ska rensa i ekonomi och planering av tid och dagishämtningar o arbetstider och allt. och visst det kanske inte blir här vi bor sen men vi ska inte stressa iväg och jag blir mera hoppfull i alla fall.

o när jag går över gräset i mörkret under stjärnorna tänker jag att den här luften ska jag dra i mig jag ska suga i mig o njuta så mycket jag bara kan för jag vet ju inte...

och mitt i allt känns det som vi kommer varandra närmre. tror vi känner att fasen nu måste vi greja det här på bästa sätt. komma ikapp med allt med vardagen med livet som om allt ställs på sin spets man får fundera på hur man vill ha det egentligen vad som är viktigast.

jag älskar honom lite mer igen och har inte den dära nelly furtado låten så mycke i skallen. men den e så himla bra. så himla himla bra o smärtsam så här är den i ändå:

här alltså

en seg söndag går en måndag går och

avslutas med sång i kören. kör för alla med caroline af ugglas. hej bim hej mia. åh denna källa till liv till luft till vibrationer. in the ghetto buffalo soldier bakom mina solglasögon mmmmm. den 8 dec konsert på stockholms centralstation. jajamensan.

mina ögon hänger inte lika mycket nu fasen min rocklook e borta. första attacken över? nästa våg e jag beredd på och läser just nu anna kåvers bok himmel, helvete och allt däremellan om känslor. passar bra nu. passar mycket bra. fint att jobba på bibliotek o ibland kommer böckerna till mig de jag mest behöver.

gick i skogen i söndags o plockade olika gröna mossor nu står de i en korg i hallen. nä nu öste jag upp dem på en bricka o kottar o en bit vit mossa också. jo kan sätta lite tomtar där sen. skulle lillis gilla och jag.

ja mitt krossade hjärta min trasiga dröm att bo på landet att andas frihet och just nu orkar jag inte va lessen i kubik inte så lessen inte tänka så mycket klara av dagarna ta nya tag o sen...

nåt annat.

vågar drömma lite lite om ett annat fönster en annan utsikt o nyfikenhet på människor.

så tråkad men tar mig samman o tar med litet troll på musikföreställning på biblioteket

och sen roar mig med att ändra lite i lay-outen med en bild jag tog på fjärilshuset häromveckan. där vill jag bo bland fjärilar vaktlar papegojor och karparna i sin stora glastunna. konstant tropiskt regn.

och ur allt det här hängiga sen.

tar tid.

hänger inte hela tiden. men jag noterade imorse att jag fått en ny look på ögonen då de övre ögonlocken hänger en liten bit över irisarna. ser coolt ut som en rockare som inte riktigt bryr sig. typ.

köpte ett gäng apelsiner att pressa som jag kan boosta mig med i allafall om jag nu ska va så eländig så kan jag ju ändå göra nåt som piggar upp.

och tänker ur det här kommer det komma nåt bra. det måste det.

mer fjärilshuset:

breaking apart

seconds away


hatar hatar hatar att vara så här lessen. vill inte tänka på att jag måste lämna denna plats mitt andningshål mitt lugn här.

kan man dö av sorg?

jag är helt förkrossad

jag är ett svart hål längst ner i botten.

i tårar jo jag jobbar och gör vad jag ska. gosar med litet troll hämtar lämnar men jag är ett vrak inuti.

min poljkvän vill flytta han vill inte pendla en o en halv timme till jobbet varje dag och lika lång tid hem. han tycker det är för dyrt för oss med hus och det tycker väl jag med egentligen.

men jag vill av hela mitt hjärta så in i nordens mycket bo här jag älskar denna platsen skogen blåbären vattnet rådjuren på tomten att dra på gummistövlarna i gå ut i alla väder lugnet mörkret simma hämta ved och elda i spisen drömma om att skaffa hönor släppa in och ut de lyckliga katterna kissa i skogen när vi glömt beställa tanktömning jag bara aaaahhhhh.

ja ni vet ju hur jag yrar om detta alltid här.

vet inte hur jag ska kunna öveleva dessa tårar som att jag gråter samma tårar hela tiden om och om igen för jag håller fast jag håller fast så in i helvete i att jag vill bo här.

sen sansar jag en stund och tänker jo jag vet vi lever ju inte ett vanligt socialt liv här ute i obygden. går inte. lillis har inga kompisar här vi träffar inga andra vuxna i vardagen förutom på jobb då. och vi kan göra saker om vi har mer pengar över.

och det finns andra bra platser annat vatten andra skogar jag kan gå i fast det inte är mina just här.

men just nu är jag bara så himla lessen.

ett vrak. ett riktigt vrak.

nu ska jag in i duschen o sen åka in till stan för att träffa min allra bästa kompis som är uppe och det ska bli så kul. vi ska på konsert och jag ska bete mig som folk...

det finns en sak som jag e så otroligt bra på

att gråta.

jag kan dränka en hel planta om du ställer den neranför min haka

nej mina tårar sprutar inte de rinner och jag blinkar till så de droppar slår i bordskivan och skvätter

jag skulle verkligen kunna ta antällning som gråterska

kan hulka

min kropp känner igen sorg hur den beter sig då och när det helt övermannar mig bär inte mina ben mer så faller jag till golvet viker ihop mig lutar

det är mycker gråt i mig nu och det jag gråter över kanske jag inte kan lösa kanske ska det inte lösas kanske ska en ny tid börja snart ett annat sätt att leva på många vis

men det gör mig så ont

hela min kropp reagerar med sorg den vet hur den ska göra

och jag faller lite

men jag står kvar

fast jag tänker jo ett hjärta kan faktiskt brista

alldeles

fredagen den 13:e november hade jag väldigt låga tankar om min kapacitet

nu idag är det bättre.

jag har nytt syre i blodet.

jag har ny luft i lungorna.

jag ringde min vän hon hade tröst och hopp och ett lyssnande öra och hon skulle aldrig aldrig döma min skörhet för hon känner mig hon är en av dem som känt mig längst och mest

och jag lägger på luren med mera ljus inuti under mina revben

och sen hittar jag en trogen lyssnare till på facebook. goa goa s som jag lärde känna när jag pluggade och var ny i stan hon finns kvar och jag vet att jag inte behöver förställa mig.

klappar mig själv på axeln o säger bra jobbat linda.

och tänker wow vad världen är stor och vad världen är snäll

ändå

och tänker på vad min bästa kompis sagt det dära citatet hon stal från anna lena brundin att om det inte ordnar sig så ordnar det sig ändå

och en sak till sa hon, min kompis, att det som är så fantastiskt med oss människor är att vi faktiskt är så anpassningbara. trots allt.

och ett extra tack till pseudonaja. verkligen. och ett wow till! tänk att man kan få en relation med nån man aldrig träffat och känna sånt stöd. enormt. jag är så tacksam.

kan inte hjälpa det men lyssnade på en antony and the johnson-låt och visste inte att den var så himla hemsk och sorglig och videon sliter mig samma men ändå...

och jag är ingen birdgerhl

men här är den: